Intervjudagarna i Trysil – Torsdag
Morgonen började en smula pressat då jag och mamma insåg att vi kanske inte var ute i tillräckligt god tid, men jag hann åtminstone duscha, packa i det nödvändigaste och få i mig en ordentlig frukost. Jag körde fram till Mora där vi tankade, men efter det fick mamma köra då vi som sagt hade lite bråttom.
Vi tog vanliga vägen och i Sälen satte skidabstinensen, som jag faktiskt lyckats hålla på en lagom nivå, in och det riktigt värkte i kroppen av längtan efter fart och snö som aldrig är så underbar som i ens spejsade rosa dagdrömmar. Sälen är så otroligt vackert att jag nästan kan tänka mig att flytta dit bara därför. Jag gillar den där alldeles speciella högfjällscharmen, det kala och samtidigt bedövande vackra. Såhär fint kan det bara vara i Sverige! Fastän jag slutat med landskapsbilder önskar jag att jag hade tagit kameran med mig.
GPSen tyckte inte att vi skulle ta Vasaloppsvägen (gör en u-sväng NU) och tillsist fick vi stänga av den för att den fullkomligt vägrade att samarbeta. Till Sälen hittade vi åtminstone själva och därifrån fungerade GPSen fram till Trysil utan större problem, även om vi hade lite svårt att välja väg vid ett tillfälle… men det blev ingen längre försening.
Trysil visade sig från sin bästa sida med kanske inte strålande sol men ganska varmt väder och fantastiska höstfärger jag genast kände mig lite extra peppad av. Överallt byggs det däruppe just nu och stället kändes inte helt dött trots att det inte ens är sent på hösten än. Nervositeten gjorde sig påmind men jag lyckades hålla den ganska bra i schack under min och mammas korta promenad för att se oss omkring.
Det var dags att kliva in genom dörrarna till TrysilGuidenes lokaler och väl därinne blev vi väl mottagna med handskak och diverse namn som flög förbi. Jag började genast prata med några och det visade sig vara ett riktigt genomtrevligt gäng som hade samlats för att genomgå eldprovet – anställningsintervjuerna.
Vi började med att presentera oss och det var intressant att höra allas olika bakgrunder. Jag var nästan först och blev akut nervös när det var min tur, men jag tror att jag lyckades förmedla mig själv ganska bra på kanske två minuter. Det var förvånansvärt många som inte hade arbetat i skidskola tidigare men de verkade ändå väldigt duktiga och gav ett bra intryck. Det var svårast med de båda danskarnas presentationer men de satt på samma bänk som jag så jag hörde ändå bra, vilket jag var lite stolt över. Norrmän var det i överhuvudtaget inga och det jobbade typ tre stycken på hela skidskolan, fick vi veta…
Efter det var det dags för INFORMATION. I flera timmar i sträck. Från klockan 14.00 till 18.30 ganska precis, med några pauser inräknade. Det var tufft och efter bara några timmar kände jag mig lite yr, både av all fakta och av hungersbrist (jag hann ju aldrig äta lunch…) men det var en riktigt bra session. Överhuvudtaget var informationen strålande och jag tror att vi hann gå igenom precis allt, som boende, lön, mat, clinics, vidareutbildning, grupper, hur dagarna ska se ut, aktiviteter, vad som förväntas av en… det kändes mer som att sitta på introduktion än att sitta på anställningsintervju och allt eftersom timmarna rann iväg kände jag bara att ”här vill jag jobba” och riktigt längtade efter att få ha skidskola igen!
Tillslut tog även informationen, frågorna och skratten någorlunda slut och det var ett hyfsat mört gäng som hasade sig ner till stugorna. Jag delade lägenhet med några riktigt trevliga tjejer, Jessica, Hedvig, Marina och Stina och det kändes som att jag känt dem betydligt längre än de få timmarna jag faktiskt hade känt dem. Väl i lägenheten blev det snabbfix av kläder och jag hann till och med kasta mig in och ut i duschen och tvätta håret vilket jag inte hunnit på morgonen, och bara en timme från att vi lämnat skidskolans lokaler var vi tillbaka där igen.
Det var dags för middag och ni har antagligen gissat rätten – tacos! Riktigt goda tacos dessutom och det tillsammans med rödvinet gjorde att minnet från timmarna utan mat bleknade snabbt. Vi åt och hade det allmänt trevligt och det var kul att få prata med några andra av dem som jag inte hade hunnit prata med tidigare. Alla var glada och bjöd rejält på sig själva när vi skulle berätta en sak om oss själva ingen annan visste, vilket genast blev till pinsamma hemligheter och/eller incidenter. Det var uppskattat!
Klockan elva var det hemgång (tack Marina som körde!) och lite småprat i lägenheten. Flera tog upp handsken direkt och började genast planera för var vi skulle ha julgranen vid eventuellt jobb så jag behöver nog inte oroa mig för inredningsbiten om jag faktiskt skulle få chansen att jobba hos TrysilGuidene i vinter!
Behöver jag nämna att jag somnade som en stock?
